Medlem i KRO, Konstnärernas Riksorganisation
Medlem i BAMM, Brittish Association of Modern Mosaic
Medlem i FAOS, Female Artwork of Sweden
Jag heter Gunilla Århäll, och flyttade som 23- åring från Mariestad till Göteborg. Där arbetate jag bland mycket annat med försäljning vård och som barnskötare, vilket jag också utbildade mej till. Läste också ett år Filosofi på Göteborgs Universitet.
Flyttade sedemera till Stockholm där jag läste på Stockholms Universitet, Kulturvetarlinjen (fil kand) med arkeologi (80 poäng) som huvudämne. Bland mycket annat studerade man också forntida formspråk på arkeologitimmarna.Både vardagsföremål och föremål som av den forntida människan ansågs som helig speciell eller magisk. En mycket intressant sidoeffekt av att ständigt bekanta sej med forntidens artefakter och lämningar ute i det fria.
Gick olika kurser i arrangemang av torkade växter. Hade några utställningar i Stockholmsområdet och sålde bra. Varje blomma har sin färg och unika form, som ska sättas samman till ett helt. Många av arrangemangen blev väldigt... skulpturala.
Hamnade så smånigom hos Ann Ahlbom Sundquist på en veckolång skulpturkurs. Det blev startskottet på något nytt.
Torkade växter föll ur modet. Tillverkade egen tvål, från scratch, hemma i köket i Solna, så att lut och olja skvätte. Dekorerade tvålen, och med viss framgång sålde jag på olika hantverksgårdar. Experimenterade med egen papperstillverkning och pappersskulptur.
Gick en halvfartskurs på Konstskolan i Stockholm och en ny värld öppnade sej, med främst betong lera och gips. Jag lärde mej grunderna till skulptur och blev kär i betong. Blev gravid och allt lades tillfälligtvis på is.
Dottern föddes, det fanns inte mycket annan tid. Hann med att gå en målerikurs på Konstskolan i Stockholm, innan vi flyttade till San Francisco Bay Area, två månader innan 11e september. Dottern var då dryga året. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss, men bestämde oss trots allt för att stanna. Vi blev kvar i fem år, fram till 2006. Det är på många sätt de mest jobbiga hårda underbara fantastiska år jag haft, och har starkt påverkat mitt perspektiv, av världen i allmänhet och Sverige i synnerhet. I Kalifornien ställdes allt det normalt svenska på ända. .http://dissonans.wordpress.com/2007/04/24/normal-eller-exotisk/
Pga visumbestämmelser fick jag inte tjäna egna pengar. Jag såg en möjlighet att kunna utveckla min konstnärliga sida på ett annorunda sätt än vad som just då fanns möjlighet till i Sverige. Det fanns -och finns, unika möjligheter att gåkurser och utbildningar hos väletablerade och i vissa fall internationellt erkända konstnärer.
Gick bla hos Zahava Sherez, lärde mej hugga och slipa sten, förutom att jag lärde känna denna oerhört generösa och öppna människa. University of California Berkeley anordnar öppna kurser för skulpturintresserade. Där träffade jag David Friedheim, som var min lärare. David arbetar som både svetsare och smed, något vi inte jobbade med på hans kurs. Däremot gör han ofta enorma konstverk, och inspirerade till att våga tänka större.
På Richmond Art Center , i San Francison Bay Area, strax utanför Berkeley, jobbade jag med lera, alltid till levande modell. Jag tog också en del målarkurser, såväl i olja som akvarell. Arbetade vidare med betongen på egen hand.
Under en period sökte jag intensivt mitt uttryckssätt och min uttrycksform, genom att prova många olika konstformer, tillsammans med lärare som var och en var mycket duktiga på sina väldigt olika områden.
Kom i kontakt med Julia Camerons böcker, det blev ytterligare en vändpunkt. Jag vågade för första gången ta min kreativitet riktigt på allvar. Det ledde till skrivandet av en roman, som följdes av tre barnboksmanus samt en mängd nya ideer.
Läraren på Richmond Art Center (tyvärr har jag glömt hennes namn!) ringde och ville att jag skulle komma tillbaka på henne kurser. Jag kunde inte släppa skrivandet, det hande kännts som att splittras.
Betongen kom lite i skymundan under en tid, men återupptogs när vi kom tillbaka till Sverige 2006. Då lärde jag mej också mosaik, som jag nosat på i USA, och som har kommit att bli alltmer viktig. Den påminner faktiskt lite om de torkade blommorna...att sätta ihop färger och former till en helhet.
Efter två år i en liten trea i en stor förort till Stockholm, hittade vi våren 2008 äntligen Hem. Ett sekelskifteshus i Kristinehamn, Värmland.
I juli-08 fick jag också förmånen att träffa Doris Lessing, i hennes hem i Camden, London. Det var ytterligare ett möte som påverkade mej mycket. Jag agerade vid tillfället "fotoassistent" åt min bästa vän. Vi fick kontakt under detta möte, bland annat diskuterade vi en av mina personliga favoriter då det gäller måleri, som hon hade en reproduktion av i vardagsrummet, Bruegels "Hunters in the snow".
Allt jag lärt mej börjar konsolideras. Började arbeta somkursledare för Medborgarskolan i Karlstad, betong och mosaikkurser, som blivit väldigt populära. Kurserna har också fungerat som inspirations och kreativitetskatalysatorer, för de människor som sökt sig dit.
.
Och jag har för första gången ställt mej på andra sidan, har kunnat och vågat dela med mej av det jag lärt. Och jag har upptäckt att det ger ofantligt mycket. Och att jag har massor att lära ut. Och att jag lär mej minst lika mycket.
Människor vill ha kurser, ett förlag är intresserat av mitt bokmanus, och uppdrag och utställningar av olika karaktär börjar dyka upp. Och jag har lärt mej att jag både vill vara en skrivande och en skulpterande människa, och att jag faktiskt kan göra både och.
Och jag fortsätter att gå utbildningar-kurser. Jag fortsätter att träffa människor och läsa böcker som påverkar mej, får mej att ifrågasätta, tänka efter, känna. Fortsätter att utveckla min kreativitet. Det är det viktigaste. Utan den finns inte det Jag Är.
